onsdag 22 september 2010

För fan Sverige.

Det var nog så många av oss kände i söndags kväll. Siffrorna lyste irriterande starkt på skärmen och pekade på fyra år till av högerstyre, men också på att SD kom in i riksdagen. Mycket tragiskt - både och.

Det känns som att Sverige går mot att vara ett land där man bara bryr sig om sig själv och sin egen plånbok. Vi ska misstro våra medmänniskor och göra vårt yttersta för att sätta dit dom. Alltid är det någon som fuskar. "Du har väl hört om han med nackskadan? Sjukskriven på heltid, gick på danskurser! Och det betalar jag skattepengar till. Förjävligt, asså". Det här är för övrigt undantagsfall.

Och SD, ett parti med medlemmar som har rötter i nynazistiska rörelser, som vill att Sverige bara ska vara till för "svenskarna" genom att kraftigt begränsa invandringen och förbjuda all kultur förutom den svenska kulturen. Man har också en kritisk inställning till abort, är emot samkönade äktenskap och andra rättigheter för HBTQ-personer.

Det är ingen slump att det har blivit såhär. Klyftorna har vuxit och Sverige slits isär. Vi blir mer och mer måna om att rädda vårt eget skinn och får svårare att minnas allt det där som var bra med att hjälpas åt för att alla ska ha det bra. 
















Men för varje våg av själviskhet och brist på medmänsklighet växer en motrörelse fram. Människor som under lång tid inte sagt något alls ställer sig upp och visar att de nu fått nog. De börjar säga vad de tycker till vänner och kollegor, de går ut på gator och torg för att demonstrera, de organiserar sig för att tillsammans med andra kunna göra skillnad. 

I Ung Vänster Sundbyberg har vi märkt det på massvis med nya medlemsansökningar, men också när vi i måndags åkte till Sergels Torg för att delta i en demonstration mot rasism och att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Människor från alla håll och kanter slöt upp och höjde sina röster för att visa att de inte kommer stå passiva och bara se på när rasisterna försöker ta över landet.

 














Det var en härlig känsla att, tillsammans med flera tusen andra, stå och ropa att vi ska krossa rasismen. Det gav i alla fall mig hopp, om att vi klarar de fyra kommande åren, och en tro på att vi tillsammans kan göra Sverige till ett land där man möts av värme, gemenskap och tolerans oavsett vem man är, var man är född och vad man tycker.

Gråt inte mera, organisera :)